Till toppen av sidan
Nav

Torginvigning Rom

127Onsdag 14:e maj invigdes vid Roms flygplats ett ”torg” till minne av offren vid Linate-olyckan.

Platsen fick namnet ” Largo Linate – 8 ottobre 2001 Per non dimenticare”.

Före torginvigningen gjordes ett besök i Vatikanen på inbjudan av Påven.

Bilder från Rom

Invigningstal av Paolo Pettinaroli

Tal av ordförande i ”Committee 8th October never to forget” i Rom vid ceremonin på Fiumicino-flygplatsen, 14 maj 2003.

Först och främst vill jag officiellt välkomna er till 8 oktober kommittéen, italienare liksom skandinaver, för att ni kommit till Rom idag för att ta del i denna viktiga händelse. Jag talar också å Anette Forsmans vägnar, ordförande i den skandinaviska föreningen.

Jag vill också tacka alla politiska, civila, religiösa och militära personer för deras tröstande närvaro. Men låt mig nu ge mitt varma tack till vicesekreteraren i ministerrådet, Dr Letta; kommittéen är dig tacksam för mycket. Vi vet hur djupt du tog denna tragedi till ditt hjärta.

Ett hjärtligt tack också till Enac, speciellt till ordförande Alfredo Roma och till generaldirektören Pierluigi di Palma för deras önskan att tillägna denna plats till 8 oktober 2001, till Roms flygplats. Tack också till Alitalia, Corriere della Sera, Enav, SAS och SEA för alla deras ansträngningar som har gjort denna dag möjlig.

Låt mig slutligen uttrycka min tacksamhet till Dr Lucianella Corbeddu och hennes medarbetare Maria Pastore för deras stora engagemang och insats som gjort arrangemangen denna dag genomförbara.

Den Heliga Faderns ord denna morgon rörde oss djupt. Det var en intensiv och väldigt betydelsefull stund som fyller oss med stolthet denna eftermiddag, vid invigningen av platsen till åminnelse av en tragedi som berör inte bara oss utan hela Italien.

Vi kan inte glömma den dimmiga morgonen den 8 oktober 2001, det hektiska händelseförloppet, de nyheter som sakta avslöjades, vår bedrövelse och förvirring. Sedan, efter att den tragiska sanningen kommit fram, vår ängsliga väntan att få se våra älskade igen samtidigt som vi inte hade någon som helst möjlighet att ingripa.

Det som hände lämnade oss med så djupa sår att de knappast kan läka. Vi har erfarit materiella trångmål i många familjer och vi gör vårt bästa för att mildra dessa. Nu går våra mest kärleksfulla tankar till de tre barn som föddes efter tragedin och till våra andra sextiofyra pojkar och flickor.

Igår fick vi veta av Milanos prefekt att hjälpen som utlovats av staten och godkänts av ministerrådet den 3 augusti 2002 nästan har nått sitt slutliga stadium. Ett par veckor har lämnats för att reda ut juridiska teknikaliteter, men sedan kommer hjälpen äntligen att bli tillgänglig.

Av de 8000 människor som anslutit sig till kommittéen har vi här i Rom en delegation på ungefär 300.

Målet för alla medlemmar i kommittéen är som vi vet att aldrig glömma, att söka sanningen och att nå en högre säkerhetsstandard på alla flygplatser i samarbete med alla inblandade enheter.

Och nu, vad mer kan jag säga om denna plats?

Från och med nu kommer våra hjärtan att finnas på både Largo Linate 8 Ottobre 2001 vid Fiumicino i Rom och i vår bokpark Bosco dei faggi i Milano.

Tack allesammans.

Invigningstal av Ferruccio De Bortoli

Tal av redakör på ”Corriere della Sera” i Rom vid ceremonin på Fiumicino-flygplatsen, 14 maj 2003.

Minne är sorg, men det är också lindring. Det låter oss påminnas och hålla vår tillgivenhet levande. Att återuppleva, det är ett vackert verb vi inte använder så mycket: återuppleva. Var och en av oss kommer att fortsätta att leva genom de människor som vi har känt och vi har ansvar att se till att minnena inte skingras. Minnen som är kärlek men också identitet. En tunn osynlig tråd som fortfarande existerar.

Många av oss här idag kände inte de 118 människor som tänkte göra en vanlig flygresa den 8 oktober för nästan två år sedan. Men vi har alla, var och en på sitt sätt, en skyldighet att aktivt minnas. Vi och många andra, men särskilt vi.

Nu när vi samlas igen med familjerna har vi skyldighet att minnas och återuppleva. Vi ska minnas och återuppleva, men samtidigt måste vi arbeta för att en sådan händelse aldrig inträffar igen. Om inte, vore en sådan här ceremoni helt förgäves.

I ett civiliserat land kan många frågor prövas rättsligt, först och främst de frågor som reducerar riskerna i det vardagliga livet och de som undviker de dolda farorna i allmänna och privata sektorn. Dagligen litar vi med stort förtroende på varandra och på väldefinierade regler och säkerhetssystem. Det finns inga kommersiella organisationer som kan undkomma detta ansvar. Ett land som kan offra sina egna medborgares och gästers säkerhet till förmån för mer förmånliga budgetar eller på grund av byråkratiers passivitet är inte ett civiliserat land.

Vi kan inte tro, som de gjorde i antiken, att inte ens gudarna kämpar mot sitt öde eller hävda, som huvudpersonen i Flauberts novell, att det är ödets fel. Slumpen är inte outgrundlig; den har, som den tyske poeten Novalis skrev, sina regler.

Ja, regler. Regler som inte följdes pga. av bristfälliga instrument och av odefinierade personer med plikt att intyga säkerheten på flygplan. Vi vet att ingen rättegång och ingen kompensation kan fylla inte ens en liten del av den tomhet som lämnats av alla de människor som vi minns och hedrar idag med ett så rörande stort deltagande. Men var och en av dem ställer en hittills outredd fråga som vi måste besvara fullständigt; Vad gör ni för att det inte ska hända igen? Några viktiga och brådskande frågor togs om hand med hjälp av 8 oktober kommittén, vilket måste uppskattas och erkännas av staten, berörda myndigheter, och lokala myndigheter och företag och jag vill därför uttrycka min fulla medkänsla och tillgivenhet till kommittén.

Information har inte till uppgift att leda till en summarisk rättegång och att identifiera straffansvar och civilt ansvar. Dess uppgift är endast att hålla minnena levande så mycket som möjligt och att undvika att tidens sand hopas på en sådan tung händelse för att sedan hamna i vårt lands och europeiska unionens historia.Vi har skyldighet att aktivt minnas. Annars kommer frågan som etthundraarton människor frågar oss idag aldrig att besvaras. Det skulle vi aldrig bli förlåtna för.

Tack.